WHISKYSPECIALISTEN

ÖVRIG WHISKEY

Intresset och kunskapen att tillverka whisky i Amerika kom i och med den stora skotska och irländska immigrationen främst på 1800-talet. På grund av avsaknaden av traditionen med whisky gjorde det att de fick ”börja om från början” med helt andra resurser, de blev tvungna att anpassa sig och sättet de gjorde sin whiskey på. I Pennsylvanias trakter odlade man korn och borta i Kentucky med omnejd började man att odla den inhemska amerikanska majsen. Man började destillera i liknande traditionella pot-still pannor, men efterhand blev kolonnapparaterna mer och mer populära. I dag används kolonnapparater till nästan all amerikansk whiskeyproduktion och det finns inte många beröringspunkter mellan amerikansk whiskey och skotsk whisky.

Den amerikanska whiskeyn delas ofta in i sex olika kategorier; Bourbon, Tennessee, Rye, Wheat, Corn och blended whiskey. Anledningen till dessa olika kategorier baseras främst på grödan som mältats, men beror även på ingående mängd och lagringstiden på fat Här nedan redogörs lite grand om de två vanligaste sorterna, nämligen bourbon och rye.

Bourbon är den vanligaste whiskeyn i USA, bortsett från den inhemska blenden, och den destilleras ur en mäsk som måste innehålla minst 51% majs, enligt amerikansk (federal) lag men vanligen innehåller den omkring 60% majs. Resterande 40-49% består av andra spannmål, det kan vara korn, råg eller bägge delarna och där en del av kornet är mältat för att kunna omvandla majsens stärkelse till jäsbart socker, som behävs för att få igång jäsningen. Destillatet får inte ha högre alkoholhalt än 80%. Namnet bourbon har sitt ursprung i Bourbon County i delstaten Kentucky. Dock behöver bourbon inte vara tillverkad där för att få kallas bourbon whiskey, men trots allt framställs cirka 80% av all världens bourbon där.

Den karaktäristiska sötman i bourbonwhiskeyn kommer från de brända/rostade ekfaten där spriten lagras efter destilleringen. När man tillverkar de amerikanska ekfaten så bränner man ur dem kraftigt varför ekens naturliga socker karamelliseras, detta ger både sötma och vanilj/kolasmak på den färdiga produkten. För att få lov att kallas bourbon måste spriten enligt amerikansk lag, lagras på nya ekfat i minst två år, men nästan alltid låter man spriten ligga kvar i tre år, ofta lagras spriten längre, mellan fyra och tolv år. Eftersom man bara får använda faten en gång, demonterar man dem sedan och säljer dem till skottarna som nästan uteslutande använder begagnade bourbonfat.

En annan liknande whiskey är Tennesse Whiskey, som vanligtvis och felaktigt kallas för bourbon. Den framställs på samma sätt som bourbon, men före lagringen på fat så filtreras den mycket långsamt under ca en vecka genom ett mycket tjockt träkolsfilter som kommer från sockerlönnen, detta ger whiskeyn en lite rökig söthet, samt tar bort de sista resterna av finkeloljor. Det sista steget är så pass annorlunda och speciellt att whiskeyn, enligt amerikansk lag, är en annan sort än den traditionella bourbon-whiskeyn. Som namnet antyder, så har den sitt ursprung i delstaten Tennesse. Den vanligaste Tennesee-whiskeyn är Jack Daniel's som med den riktiga definitionen inte är någon bourbon. Tennesseewhiskey erkändes som en egen typ 1941.

Rye whiskey var längre tillbaka i tiden Amerikas absolut vanligaste whiskey, men på senare tid har den minskat och är numera en vanlig komponent i (amerikansk) blended whiskey och dessutom som del i annan whiskey.

Rye framställs ur mäsk som innehåller minst 51% råg och liksom Bourbon destilleras råspriten för rye i en Coffey panna / kolonnapparat och lagras under minst två år på nya rostade ekfat. Rye whiskey är något mer kraftfull och bitter än exempelvis bourbon, beroende på rågens beskaffenhet, men utseendemässigt är de nästan likvärdiga. Endast en mindre del av Rye Whiskey buteljeras som egen sort, Straight Rye, det mesta går till att blanda och smaksätta annan whiskey. För att få kallas Rye måste whiskeyn som sagt, vara gjord på minst 51% råg och destillerad till mindre än 80% och whiskeyn får inte heller vara starkare än 62,5% när den fylls på fatet. Om whiskyn har lagrats mer än 2 år får den även använda tillägget "straight", som i "straight rye whisky". I och med att slutprodukten inte blir lika söt som en bourbon blir det enklare att balansera den i en cocktail. Klassiker som Manhattan, Whiskey sour och Old fashioned görs med fördel med rye whiskey.

Det mest kända ryedestilleriet är Wild Turkey Distillery som grundades 1855 av Bröderna James och John Ripy. Platsen var Lawrenceburg i whiskeytäta delstaten Kentucky. Bröderna däremot kom ursprungligen från Irland och valde platsen där destilleriet senare kom att ligga, som heter Wild Turkey Hill. Namnet Wild Turkey introduceras troligen först 1940 på whiskyn då en medarbetare på destilleriet, som regelbundet tog med sig whiskey när han jagade kalkon, uppmanades ta med sig ”The Wild Turkey Bourbon.

Rye har sitt ursprung i delstaten Pennsylvania, men numera så produceras största delen av Ryewhiskey i Indiana och Kentucky.

Irland tillhör de som tillsammans med Skottland har producerat whisky längst. Irländarna var troligen före skottarna med att destillera sprit. Det första licensierade whiskeydestilleriet finns på norra Irland, Bushmills, som fick sin licens redan 1608 av Jacob den VI. Irländsk whiskey var omåttligt populär i Storbritannien under 1700 och 1800-talet och det finns siffror på att det 1779 fanns 1200 destillerier på Irland, varav flertalet naturligtvis var illegala. Skattehöjningar för whiskydestillering samt uppmärksamma tjänstemän gjorde att antalet destilleriet sjönk, 1822 fanns det endast 20 legala och uppskattningsvis cirka 800 illegala destillerier. Bättre tider såg dock till att det blev lättare att tillverka whiskey och omkring sekelskiftet 1900 var den irländska whiskeyn den dominerande starkspriten i Storbritannien och den exporterades i stora mängder till Amerika och Västindien. De stora destillerierna blev snabbt större på bekostnad av de mindre som många gånger drevs i konkurs. Drivande i Irland var familjerna Jameson och Powers i Dublin som hade det nödvändiga kapitalet att satsa och expandera. Amerikas alkoholförbud samt de allt mer populära skotska blendsorterna gjorde att den irländska whiskyn tappade ordenligt i försäljning. Efter andra världskriget var det snudd på en total konkurs av den irländska whiskeyindustrin och i början av 1960-talet upplevde irländsk whiskey en sådan kraftig nedgång att de hade svårt att överleva även på den inhemska marknaden. Exporten var i det närmaste obetydlig. I mars 1966 gick de kvarvarande destillerierna ihop, John Powers & Sons, John Jamesons & Sons samt Cork distillery och bildade Irish Distillers (IDL). I mitten på 70-talet köpte Seagrams Bushmills för att i samma veva även förvärva IDL och med det få kontroll över all irländsk whiskey. I slutet på 80-talet köpte Frankrikes största aktör inom vin och sprit, Pernod-Ricard, Irish Distillers och Pernod-Ricard fick kontrollen över all irländsk whiskeyproduktion. 1987 grundades Cooley Distillery av John Teeling som nu är Irlands enda oberoende destilleri.

Irländsk whiskey uppträder i ett antal olika skepnader, dels gör man en ren maltwhisky, enbart framställd av mältat korn, och destillerad i lökpanna (pot stills). Dels görs så kallad ”pot still whiskey” som är en blandning av mältat och omältat korn destillerad i lökpanna, dels kolonndestillerad grainwhiskey med en sammansättning av antingen bara mältat och omältat korn, eller med tillägg av majs och eller vete. Sista varianten är en blended whiskey, som oftast är en blandning av malt- och grainwhiskey.

Till skillnad från i Skottland, torkas inte malten över torveld. I stället används rökfritt kol, så kallat antracitkol. Därför blir inte malten, och därmed inte heller whiskeyn, rökig. I likhet med skotsk whisky är minimilagringstiden tre år på ekfat innan spriten får kallas whiskey. Irländsk whiskey måste vara framställd och lagrad på Irland. Ett gemensamt drag för Irländska whiskeys är att de alltid är fruktiga och relativt milda och lättare jämfört med skotsk whisky.