WHISKYSPECIALISTEN

DEN SVENSKA SNAPSENS HISTORIA

Sillen och lilla nubben, kan det bli svenskare än så? Akvaviten, brännvinet, supen eller lilla snapsen har under sekler haft sin självklara plats bland de svenska traditionerna, men brännvinets historia handlar även om myndig¬heternas försök att stoppa det svenska supandet. Få drycker har varit lika uppskattade, omdebatterade och reglerade som vår svenska snaps. Som från början inte är svensk. Och som inte ens var avsedd att drickas. Sprit har länge varit föremål för omskrivningar. Ordet nubbe kom till som smeknamn på nubb, som förutom ”liten spik” även betytt just liten sup. Nubb användes nämligen förr dialektalt om bland annat avskedssupar och färdknäppar. Första gången ordet nubbe noterades i skrift var i en tidning 1892.

Vi svenskar reser runt i världen som aldrig förr och vi har fått massor av människor som kommit hit och på dessa sätt har vi blivit mera av ”världsmedborgare”, med allt vad det för med sig i form av bland annat dryckesvanor. Men några dagar varje år så återgår vi till riktigt ursvenska traditioner och det är på påsk, midsommar och jul, samt däremellan tillsammans med kräftorna och surströmmingen. Då är det definitivt nubbe-tid på borden runt om i stugor och lägenheter och till nubbarna kommer även de gamla snapsvisorna fram och sjungs.

De första formerna av destillering användes vid tillverkning av parfym vilket även dokumenterats av den arabiske alkemisten Abu Musa Djabir på 700-talet. Västeuropéerna fick nöja sig med svagare drycker som öl, vin och mjöd. Först på 1100-talet spreds konsten att destillera vätskor till västra Europa.

Många bordsdrycker har en brokig historia, men frågan är om inte snapsens är brokigast. Ända sedan brännvinet först kom till Sverige på 1400-talet har drycken förknippats med lika delar reglering, mytologisering och njutning. Till en början använde man även vin som bas, det vill säga vin som ”brändes” – brännvin. Brännvinet användes först i tillverkningen av krut, men mycket tyder på att man snabbt upptäckte alternativa användningsområden – brännvinsbränning för andra syften än just kruttillverkning förbjöds år 1494.

Även om brännvinet från och med 1500-talet användes främst som läkemedel är det rimligt att tro att en hel del brännvin konsumerades av andra skäl än sjukdom. Att brännvinet användes som läkemedel kan förklaras varför det ibland kallas för akvavit, det latinska Aqua vitae, livets vatten. Säkert är att Johan III:s hovapotekare Simon Berchelt redan år 1589 utgav recept på två brännvinsmixturer: den ena som bot mot pest och den andra mot ”smitta”. Man vet även att det fanns oräkneliga varianter av kryddbrännviner som komponerades under de följande århundradena, och att brännvinet med tiden fick en allt större plats i människors vardagsliv. Vad man allteftersom lärde sig, var att kryddor och även lite socker, kunde skyla över de värsta felsmakerna och finkeloljorna i den dåliga spriten när ”medicinen” skulle drickas. Därför föredrog man örter med stark smak. Här i Norden var malört och kummin populära medan till exempel engelsmän och holländare föredrog enbär till sina olika brännvinssorter, nämligen gin och genever.

Det dröjde dock inte länge förrän brännvinets funktion som medicin tonades ner, även om traditionen att bota sjukdomar med sprit länge levde kvar inom den folkliga läkekonsten, och man istället började dricka sprit enbart för sitt nöjes skull. På 1500-talet upptäckte apotekarna hur lönsam brännvinsförsäljning kunde vara och började sälja drycken. I slutet av 1500-talet lärde vi oss att göra brännvin av spannmål, troligen lärde vi oss detta av ryssarna som i sin tur förmodligen fått kunskapen från mongolerna. På 1600-talet upptäcktes att det gick utmärkt att göra sprit av potatis. Det är främst den här typen av alkoholhaltiga drycker, som produceras av spannmål eller potatis, som i dag går under benämningen brännvin. Det var även då som brännvinet blev en vanlig syn på svenska matbord. Det berodde dels på att säd/potatis användes som råvara i stället för vin, dels på att det blev lättare att bränna hemma. Vanliga kryddor var kummin, fänkål, anis, körvel, isop och malört.

Brännvinets hälsoeffekter lovprisades ofta och rejält, och att man drack i överflöd är ställt utom allt tvivel. Ofta drack man ur speciella brännvinsskålar. Man fick också i sig brännvinet med sked, som soppa, soppan tillagades av brännvin, veteskorpor, socker och vatten och det är från ordet soppa som vi fått ordet ”sup”. Superiet blev ett socialt problem och det var inte ovanligt att både adelsmän och bönder ofta var berusade redan på förmiddagen. Husbehovsbränningen fortsatte att öka och brännvinet sågs som en naturlig del av den dagliga kosthållningen. Även små barns krämpor behandlades med brännvin. Forna tiders napp var en tugga bröd som lindades in i tyg och doppades i lite brännvin. Även kyrkans män var begivna på dessa brända och destillerade drycker, i Danmark brände tre av fyra präster sitt eget brännvin i början på 1700-talet och situationen var troligen likadan i övriga Norden.

Alla var naturligtvis inte nöjda med utvecklingen. Som ett svar på det alltmer utbredda drickandet gavs därför landets första rusdrycksförordning ut år 1622. Den åtföljdes år 1638 av beskattning av både försäljning och husbehov. På 1700 – talet fanns det ca 200 pubar i det som idag är Gamla Stan i Stockholm och ytterligare ca 100 vinkällare för att förvara drycker. Handgripligare åtgärder följde år 1756, då 169 132 husbehovspannor beslagtogs, detta i Sverige med en befolkning på 1,9 miljoner. Samtidigt inträdde ett tillfälligt brännvinsförbud. År 1775 förstatligades brännvinsbränningen, och all husbehovsbränning samt införsel av utländskt brännvin förbjöds. Folk fortsatte dock att bränna själva, och så småningom släpptes husbehovsbränningen åter fri. Resultatet fick myndigheterna att ändra sig än en gång, år 1855 ställdes all brännvinstillverkning åter under statlig kontroll.

Under 1800 – talet så drack man i genomsnitt 5 liter öl om dagen och i genomsnitt 50 liter sprit om året. Det var på denna tid mycket billigt att köpa alkohol. Man räknar även att var tionde hushåll hade en egen hembränningsapparat. I takt med att lagarna och förordningarna utvecklats har brännvinstillverkningen gjort likadant. Under 1700-talets slut började man även tillämpa kolfiltrering. Med den så kallade fraktionerade destillationen infördes en ny metod för rening av råbrännvin, och år 1869 uppfördes Sveriges första varmreningsverk på Reimersholme i Stockholm. Här lanserade brännvinskungen LO Smith ett varmrenat, finkelfritt brännvin som fick namnet Tiodubbelt renat brännvin eller, som det senare kallades, Absolut rent brännvin. Vid varmreningsverken framställdes både okryddat och kryddat brännvin samt likörer.

I slutet av 1800-talet började så smått en del politiker och samhällsdebattörer att bekymra sig för folks alkoholvanor och nykterhetsrörelsen, som kommit till Sverige från USA, började agera mot supandet. Under 1900-talets början så infördes motboken i Sverige för att få befolkningen att dricka mindre. Brattsystemet eller motbokssystemet var ett större försök att minska alkoholkonsumtionen i Sverige. Motboken var ett häfte med plats för stämplar, där inköp av alkoholdrycker på Göteborgssystemet (föregångare till Systembolaget) skrevs upp för att kunna bevaka den köpta ransonen. Från början användes motboken bara för spritdrycker för att senare användas för både öl, vin och sprit. Motboken infördes av läkaren och politikern Ivan Bratt och användes i hela Sverige från 1917 (i vissa områden från 1914) fram till 1955. Efter rusdrycksförbudslinjens knappa förlust i folkomröstningen 1922, där Albert Engström deltog min sin numera berömda affisch, blev permanentandet av motbokssystemet en politisk kompromiss mellan de båda sidorna.

Från mitten av 50-talet har all alkoholförsäljning varit fri i Sverige och numera är det i princip tillåtet att införa hur mycket alkohol man vill från andra Eu-länder, även om den officiella gränsen ligger på 10 liter starksprit.

Att sjunga och skåla på det sätt som vi gärna gör i dag när vi tar snapsen, är en sedvänja från vikingatiden. Förr skålades det för gudar och hövdingar. Under medeltiden kallades det rituella skålandet ”minne”, och minnesvisorna sjöngs bland annat på gillen och bröllop. Det var först i slutet på 1800-talet som snapsvisesjungandet spred sig, och då främst bland studenter i nationsliv och med manskörer. De snapsvisor vi sjunger i dag är vanligen inte så gamla, de allra flesta har skrivits under de senaste 125 åren.

Framställningstekniken av brännvin är idag helt fulländad, finkeloljan är borta och vi kan dricka vårt brännvin utan att tänka på vare sig krut, pest eller mystiska smittor.