WHISKYSPECIALISTEN

DEN SVENSKA SNAPSVISANS HISTORIA

Snapsen är en liten kvantitet med brännvin, som dricks tillsammans med någon form av mat och den är så pass stor att man får en munfull eller en klunk, även kallad brännvinssup. Snapsen dricker man vanligtvis ur ett litet glas avsett just för detta ändamål.

Enligt gammal tradition gav man snapsarna namn efter den ordning de serveras i. Mest känd är Helan, den första av snapsarna som serverades, kanske främst genom snapsvisan Helan går. Hur gammal Helan går är vet man inte med säkerhet, men man vet dock att den citerades i en opera redan 1843. Halvan, den andra snapsen, är även den mycket känd, men efter detta brukar det bli mer problematiskt. Historiskt sett har det dock funnits en lista med namn på de 17 olika snapsar man skulle ta under kvällen.

Från början fanns endast Helan och Halvan och enligt traditionen fick de sina namn på 1700-talet då det var vanligt att man tog två supar, där första glaset fylldes till brädden, andra gången till hälften. De följande namnen kom först på 1800-talet, sannolikt i studentkretsar, och utan någon ytterligare halvering av volymen.

1.Helan

2.Halvan

3.Tersen

4.Quarten

5.Quinten

6.Sexten

7.Septen/Finsk-sexan

8.Rifvan

9.Räfflan

10.Rännan/Repetitionen

11.Smuttan

12.Smuttans unge

13.Lilla Manasse

14.Lilla Manasses lillebror

15.Femton droppar

16.Kreaturens (åter)uppståndelse

17.Absolut sista supen

18.Ett evigt liv/Den bleka dödens dryck

Att sjunga och skåla på det sätt som vi gärna gör i dag när vi tar snapsen, är en sedvänja från vikingatiden. Under den perioden skålades det för våra gamla Asagudar med Oden och Tor i spetsen, samt naturligtvis för den egna hövdingens väl och ve. Svenska folkets bisarra sedvänjor vid intagandet av alkoholhaltig dryck hör till det som förbryllat och ibland även förtretat utländska iakttagare så länge någon kan minnas. En väluppfostrad arabisk resenär (Ibn Fadlan) rynkade på näsan redan på 900-talet när han observerade svenska vikingars dryckesvanor vid hövdingens skeppsbegravning. Under 30-åriga kriget väckte svenskarnas oavbrutna skålande och långdragna skåltal dyster förstämning bland franska diplomater. Under medeltiden kallade man det rituella skålandet ”minne” och dessa minnesvisor sjöng man bland annat på gillen och bröllop. Skålvisor är en sammanfattande beteckning på de korta visor som sjungits och sjungs i direkt anslutning till skåldrickandet. Det finns både en äldre skålvisa med rötter i medeltiden och en yngre skålvisa (snapsvisa eller nubbevisa) skapad under 1800-talet. De äldsta skålvisorna hör ihop med själva skålceremonin och de var fast knutna till ritualen att låta dryckeskärlet gå runt bordet. Dessa skålvisor består av en strof som sjöngs på egen melodi och har inget berättande moment till skillnad från en dryckesvisa. De äldsta skålvisorna har ofta sjungits som en dialog mellan övriga deltagare och den person som ska dricka skålen, vilket innebar att en och samma skålvisa har sjungits om och om igen för varje deltagare. De är som regel avsedda att sjungas när det skålas till ära för en eller flera personer - kunglig majestät, värdfolket, damerna, landshövdingen, Fader Bacchus, svenska armén eller vad som helst - vid något festligt tillfälle när det dricks, vanligen vin eller öl.

Snapsvisorna är däremot som bekant korta, sjungs enbart till nubben vid måltidens början och handlar som regel endast om att svälja den ena snapsen efter den andra: först helan, därefter halvan, tersen och så vidare, Ursprungligen hör skålvisorna hemma i ett äldre ståndssamhälle, där gemenskapen mellan stånds- eller skråbröder ofta befästs genom att låta ett krus gå laget runt under ömsesidiga försäkringar om trofasthet, evig vänskap och en fast vilja att aldrig svika laget utan tappert klunka på. En del av dessa skålvisor, som kan handla om allt möjligt från kamratskapets glädje till gubben Noachs planterande av vin, hör typiskt hemma i bondemiljö, medan andra sjungs av hantverkare, ämbetsmän eller adliga officerare. Bellman är den borgerliga dryckesvisans okrönte konung, men det är inte hans litterärt bästa visor som fått mest spridning, utan det är som regel starkt förvanskade versioner av hans enklare slagnummer.

Snapsvisorna har, som tidigare sagts, sin stora spridning i 1800-talets akademiska studentmiljö, speciellt vid studentnationernas smörgåsbord. Därifrån sprider de sig efterhand till allt vidare kretsar inom det moderna industrisamhället, där snapsandet och snapsvisesjungandet fungerar som ett slags minsta gemensamma nämnare vid midsommarfester, kräftskivor och andra begivenheter där folk från vitt skilda samhällsklasser kommer samman, ofta utan att ha något annat att tala om. Ett typiskt nutidsfenomen är de samlingar av snapsvisor som kan laddas ner från internet och sedan skrivas ut i små häften åt gästerna när man skall ha fest. Det är svårt att tänka sig en mer anonym och opersonlig form för poesi. Den skulle också lämpa sig väl för globalisering, om inte själva genren vore så urbota svensk, att även våra nordiska grannar - utom finlandssvenskarna - håller sig borta från den.

Snapsvisorna har nyskrivna texter till melodier som publiken redan känner och som man kan sjunga utan besvärlig inövning. Här har man även nöjet i att parodiera och travestera, till exempel kan inledningsraderna till den sorgliga skillingtrycksvisan Kors på Idas grav omvandlas från ”Mossbelupen hydda står vid Heklas” till ”Imbelupet glaset står på bräcklig fot”, den romantiska sången Du är min hela värld blir följaktligen ”Du är en halva värd”, och den patriotiska Söner av ett folk blir till "Bröder vi ha en flaska rött”. Samma paroditeknik utnyttjades redan av Bellman, men den moderna nubbevisan ligger inte långt efter. De snapsvisor vi sjunger i dag är vanligen inte så gamla, de allra flesta har skrivits under de senaste 125 åren. Senare har det framför allt varit avsjungandet av nubbevisor till middagssupén som kommenterats i mer eller mindre hånfulla ordalag, och den mest kända snapsvisan Helan går har ibland, felaktigt men inte obegripligt, uppfattats som Sveriges egentliga nationalsång. Idag har vi sedan mitten av 1990-talet även ett svenskt SM i snapsvisor och sedan 2012 finns även ett VM, där deltagande länder är Sverige och svensktalande Finland.