WHISKYSPECIALISTEN

LITE WHISKYHISTORIA

Var börjar historien om whiskyn egentligen? Vi får flytta oss tillbaka ett antal århundraden i tiden för att hitta rötterna i den långa historien om whiskyns härkomst. Vi börjar med att reda ut vissa begrepp kring själva processen med att tillverka ”spirituella drycker”.

Ordet destillering härstammar från latinets ”destillo” som betyder droppa ned, dvs man avskiljer ett mindre föremål från ett större. De första formerna av destillering användes vid tillverkning av parfym vilket även dokumenterats av den arabiske alkemisten Abu Musa Djabir (på 700-talet). Araberna kallade de rena ämnen som man fick fram genom destillering för ”al kohl”. Därav namnet för destillerade drycken, alkohol. Genom de arabiska erövringarna kom destilleringskonsten till Europa.

Beträffande whiskyns historia så vet man att denna dryck har åtnjutits av skottarna i minst 500 år. Destilleringskonsten kom till Skottland via Europa emedan andra källor hävdar även att den kom ifrån Irland istället för via Europa. Enligt legenden så var det missionären St. Patrick (sedermera Irlands skyddshelgon) som medförde destilleringskonsten över den irländska sjön till Skottland, men det finns även andra skrifter som påstår att det var precis tvärtom. St. Patrick var ju själv skotte och det var han som for till Irland och lärde Irerna att destillera whisky.

I samband med kristnandet av de ”hedniska” länderna så var det de kristna klostren som så småningom började utveckla destilleringskonsten. Redan på 1200/1300-talet omskrivs och lovprisas kraften hos de irländska destillaten i ”The Red Book of Ossory”. Det som däremot med säkerhet är känt är att kelternas förfäder praktiserade med framgång denna ädla konstform (destillering) och att de kallade sin eldiga dryck "uisge beatha" (uttalas ishke ba’ha). Det är gaeliska och betyder livets vatten. Vi kan ta det för givet att drycken, redan då, både värmde och förlängde livet. Själva ordet whisky kan härledas från det gaeliska ordet "uisge" som är en förkortning av "uisge beatha". Ordet whisky börjades användas på 1700-talet. Före detta användes "usquebaugh" eller "aqua vitae" (= latin, livets vatten). I Skottland härstammar de första dokumenten om whiskyn från år 1494. Det var då det Kungliga Riksräkenvärket registrerade en försäljning av 500 kg malt till munken John Cor, som skulle göra "aqua vitae". Även den skotske kungen James IV (1488-1513) sägs ha varit väldigt Munken John Cor dryck . Munken Jo f fförtjust i denna dryck.

Whiskytillverkningen tog fart i högländerna i form av hembränning och tillverkningen blev så omfattande att det skotska parlamentet förbjöd all destillering 1579 för ett år för alla utom högadeln. Orsaken var att brödsäden hade blivit en bristvara pga. svår missväxt. 1644 infördes den första alkoholskattelagstiftningen och detta ledde till stor bitterhet bland skottarna. Syftet var att använda skatteintäkterna till att finansiera den engelska kungens krigsmakt. 1660 slopades skatten helt i samband med restaureringen av den skotska monarken Charles II.

1707 förenades Skottland och England till ett rike och fick ett gemensamt parlament. Detta resulterade i att den engelska alkoholskatten började tas ut i Skottland från 1713, men av någon anledning så var öarna Isle of Islay och Isle of Jura undantagna. Denna lilla miss i kartläsningen ledde till att dessa öar invaderades av bryggare och destillerare. I de andra distrikten, bl.a. i The Lowlands, började man laborera med andra sädesslag för att göra tillverkningen lönsammare vilket naturligtvis hade negativ effekt på kvalitén. I Högländerna var det lättare att smita undan skatteuppbördsmännen pga. att området till största del var outforskat och svårtillgängligt.

1784 infördes ”The Wash Act” i syfte att uppmuntra laglig tillverkning av whisky eftersom man insett att det skulle vara helt omöjligt att kontrollera whiskytillverkningen annars. Man försökte motivera till detta genom skattelättnader. Men bara några år in på 1800-talet så började myndigheterna åter successivt driva upp skattesatserna med en följd av att hembränningen och smugglingen åter igen tilltog. Det hände att Excisemen (skatteuppbördsmän) eskorterade av militär och smugglare drabbade samman i regelrätta bataljer uppe i de karga högländerna. Uppfinningsrikedomen för att undkomma de föraktade skattemännen var både omtalade och omsjungna bland de luttrade högländarna. Det ansågs nämligen som en naturlig rätt att man tillverkade det man ville av sin egen säd. –”Lika naturligt som man tillverkade bröd av säden, lika naturligt var det att man tillverkade även whisky!”. Man använde sig av alla möjliga förpackningar för att smuggla ut sin whisky, allt från små ”ankers” (småfat), till s k ”bladders” (blåsor av kohud) som ibland gömdes innanför kilten.

Trots de många sammanstötningar som ägde rum så var det ändock sällan någon fick sätta livet till. Antingen gav hembrännarna upp sina surt förvärvade whiskytunnor och ”bothies” där man tillverkade whiskyn alternativt att skattemännen fick retirera från beslagen när oddsen talade emot dem, men vid några få tillfällen så fick hembrännare sätta livet till i försvarandet av sina dyrbara droppar whisky. Oftast nöjde sig skattemännen med att beslagta delar av distilleringsapparaturen och att man förstörde den s.k. ”poit dubh” (den svarta pannan), varefter hembrännaren fordrades att inställa sig hos den lokala domstolen för att sona sina brott. Straffet var oftast böter. Efter lyckade beslag fick skattemännen provision på försäljningen av den beslagtagna whiskyn. Hur många är det som känner till att Skottlands nationalskald, Robert Burns, tjänstgjorde som Excise Man under en kort tid? ”Rabbie” Burns fick säkert inspiration till sina alster från dessa dagar...

1823 års införande av ”The Excise Act” strävade efter att lösa den omöjliga situationen.

Denna lag fastställde att:

•det skulle endast få förekomma licensierade distillerier.

•man skulle betala en licensavgift på £10.

•för varje gallon (4,546 liter) betalade man en skatt på 11,25p.

Denna till synes geniala lag som föreslogs av Hertigen av Aberdeen fick till följd att den legala tillverkningen tredubblades inom kort tid och kan sägas ha startat den ”officiella” skotska whiskyindustrin.

1850 gjordes ett experiment med att importera amerikanska vinrankor till Europa ... med den tragiska följden att de inhemska rankorna drabbades av den amerikanska vinlusen vilken slog ut stora delar av den franska vin- och cognactillverkningen. Detta blev startskottet för den första riktigt stora efterfrågan på skotsk whisky i allmänhet och maltwhisky i synnerhet. Bland de ursprungliga stora tillverkarna fanns Glenlivet, Glenmorangie, Talisker och Highland Park, men det var framförallt de stora blandwhiskymärkena som slog internationellt. Whiskybaronerna på Black & White, White Horse, Johnnie Walker, Dewar och Haig, kallade ”The Big Five”, dominerade whiskymarknaden med eftertryck! Deras marknadsföring var både omfattande, finurlig och framgångsrik. Man till och med uppmanade användaren att blanda i is eller soda för att mildra smaken ... en företeelse som många finsmakare av whiskyn idag rynkar på näsan åt! Man ansåg även att den strävare och tuffare maltwhiskyn kanske skulle bli svårare att exportera än den mer utspädda blandwhiskyn.

1905 togs frågan upp om ”blandwhisky är verkligen whisky”? Det gick så långt att ärendet drogs upp till domstol. Slutsatsen blev enligt livsmedelslagen ”The Food and Drugs Act” att whisky som tillverkades i Coffeypanna och blandad whisky är brott mot denna lag. Single Malt destillerierna jublade i högan sky. Lagen överklagades dock av whiskyindustrin, främst då av blandtillverkningarna och det tillsattes en expertkommission för att reda ut begreppen. ”The Royal Commission on Whisky and Portable Spirits” satte igång med arbetet att reda ut begreppen och kom till följande definitioner:

•Man fastställde att whiskyn måste mogna i ekfat i minst två år (numera tre år).

•Man godkände även blandwhiskyn som äkta whisky (mycket pga dess popularitet).

Mellan 1917 och 1919 stängdes samtliga destillerier i Skottland till förmån för livsmedelsproduktion av säden pga första världskriget. Detta var början av slutet för många destillerier som nu hamnade i likvidation. Märkligt nog så drabbades inte Graindestillerierna pga deras starka sädessprit kunde bl.a. användas som flygbränsle! En ny motgång för whiskybranschen kom 1920 då deras största exportmarknad USA införde spritförbudet. 1926 kom börskraschen och depressionen som åtföljde under 1930-talet. När botten var nådd så stod endast 8(!) destillerier kvar i produktion. William Ross, grundaren till Distillers Company Ltd, insåg att whiskytillverkarna måste samarbeta för att överleva. Han började köpa upp distillerier och tvingades även lägga ned en del på vägen. 1934 kom så äntligen vändpunkten. Spritförbudet hävdes i USA och Storbritannien upplevde högkonjunktur.

Återhämtningen

Andra världskriget satte åter stopp på produktionen 1943 för att säkra livsmedelsleveranserna, men den hävdes redan året efter då man ansåg att de allierade skulle segra i kriget. 1950-talet ledde till att många av de gamla och nedlagda destillerierna återupplivades samtidigt som några nya byggdes (bl.a. Tormore och Glen Keith). Det var också första gången som Single Malt whiskyn slog igenom internationellt, främst genom varumärket Glenfiddich. Den riktigt stora boomen för Single Malt kom onekligen så sent som på 1990-talet då den blev den nya ”innedrycken” i samklang med en fin Havannacigarr och resten är, som man säger, ....historia.